.

Idag är det 1 år sen farfar dog. 365 jävla dagar sen! För ett år sen idag satt jag mickan och mamma på en strand på andra sidan jordklotet, vi var i Brasilien. Både jag och mickan med solbrillorna på i högsta hugg, några timmar innan hade pappa ringt. Jag kommer ihåg att vi låg och drog oss lite sängen och att mammas telefon började ringa. Jag visste precis vem det var och vad han skulle berätta. Jag kommer ihåg att jag tänkte "Det är jag som måste svara", så jag slipper höra mickan eller mammas : "mm, aa okej, men ta han om er nu... och blablabla". Jag behövde lixom höra det från någon hemma i sverige för att det skulle kännas verkligt. Egentligen vill väl ingen att de ska kännas verkligt. Men i det ögonblicket var jag så väl förberedd, jag kommer inte ihåg så mycket från samtalet mer en att rösten jag hörde sa "han har gått vidare nu".

Det blev en sorgsen dag och vi la oss på staranden. Jag låg hela dagen under ett parasoll och stirra ut mot havet. Kollade på alla människor, alla båtar som låg borta vid horisonten och på... på absolut ingenting. Ni vet när man bara stirrar och stirrar fast på ingenting? Man har lixom fastnat med blicken. I alla fall, när jag låg där och stirrade på ingenting så kom det en kille, i 20 års åldern kanske, fram till mig. Han höll upp en stenplatta, eller ni vet sån här vitplatta som man lägger som golv eller har som vägg i ett badrum? I alla fall en sån tog han fram och började måla med oljefärg med sina magiska fingrar. Jag sa lite oförskämt "no thank you" och vände bort mitt huvud. Han satt kvar och fortsatte att måla. Men fattar han inget tänkte jag, jag sa ju att jag inte ville ha den. Han satt kvar och fortsatte måla och till sist började tavlan att likna någonting. Killen hade målat (med bara fingrarna) en strand, en solnedgång, ett litet hus på en strand med en lååååång tarappa upp till det lilla huset, en segelbåt som hade strandat, palmer och massa små små detaljer. Jag tyckte att bilden sa mig nånting. Jag, mamma och mickan kom på att det är ju just där farfar håller till nu, på en strand långt långt borta! vi MÅSTE ju bara köpa tavlan! Det gjorde vi också, vi tackade så mycket och ingen blev gladare en killen haha.

På kvällen gick vi ut och käkade. Efter det gick vi tillbaka till hotellet och snodde några vacka rosa och ljusgula stora blommor. Jag, mammma, mickan, mormor och morfar, tog några stycken och gick sen vidare ner mot havet. Där gick vi i till knähöjd ungefär och sedan skänkte (stavning?) vi en tanke på farfar och kastade fint i blommorna i havet.

Idag, ett år senare, ska jag och hela släkten på pappas sida ut och äta. Vi ska gå ner till graven och tända ett ljus. och sedan gå och äta på "le park" det blir nog mysigt.

Ha det bra! PUUUSS